Lite om sårvård:

Jag har gjort otaliga sådana här hudreparationer. De brukade alltid lyckas om inte någon hunnit före mig och lagt om på ett sådant sätt att det inte gick att fixa efteråt.

Annat fel man gjorde var att man duschade personen samma dag eller dagen efter, och därmed förstörde tejpningen.

Om häftan fick vara ifred i tre dagar, hann huden att växa fast igen och faran var över.

Jag blev berömd för detta: på sjukhemmet kallade man tejpningen efter mitt förnamn.

En dement farbror var väldigt rastlös, sprang runt på avdelningen hela dagarna. Han hade ett stort bensår som aldrig tycktes läka.

Efter några år blev han sängliggande.  

Då började såret att läkas, vätskandet upphörde, och huden växte till. Hans bensår hann precis läka innan han dog.

Såret läkte när trycket i benen minskade pga sängläget.

Det finns så mycket myter inom sjukvården. Ett är om stafylococcus aureus. Den bakterien får skulden  för många sår, trots att den inte äter annat än död vävnad.

Om man hade ett sår som skulle rengöras, så var det enklaste att täcka såret med en vaxplatta, låta stafylokocker växa till under plattan, vänta en vecka, ta bort plattan, och såret var rent.

Tyvärr var det ofta så att man satte in antibiotika mot stafylokocker för säkerhets skull. Hjälpen från staffar uteblev. Följden var att man fick använda pincetter och skalpell för att göra det  som staffar skulle gjort gratis.

Såren orsakas inte av stafylokocker, de kommer till såren för att städa upp.

De är saprofyter (asätare). Var mån om dem! Du vill väl inte ha död vävnad kvar.