Man är så fixerad vid normalvärden, så man har slutat tänka.
Jag själv har ofta kollat mitt blodsocker, inte för att jag känt behovet, men jag har haft elever att instruera. De senaste tjugo åren har jag haft värdet runt 7,4 mmol/l. Det har inte ändrat sig nämnvärt om jag ätit eller fastat. Enligt normerna skulle det kanske bedömts som högt, men varför? Mår jag dåligt? Nej! Tvärtom har jag sällan kraftiga hungerkänslor, sällan lågt blodsocker, jag mår bra. Ibland äter jag en chokladkaka om jag känner för det, det gör mig inte så mycket.
Vad man borde tänka på i stället är: kan man hålla sitt blodsocker på samma nivå eller ej. Om man blir törstig och kissar mycket, så har man sannolikt problem med högt sockervärde, men om man mår som vanligt, vad är problemet?
Jag kände en gammal dam som åt nästan inget. Hon var mager. Hennes blodsocker låg för jämnan på cirka 9,0.
Hon fick insulinsprutor, men sockret tenderade att hålla samma nivå ändå. Jag tror att hennes kropp såg till att hålla högre nivå pga att hon åt så lite.
Jag har själv fastat långa perioder. Efter fyra dagar mår man ständigt bra för att blodsockret håller sig på stabil nivå.
Det är absolut bättre att sänka blodsockret genom att äta förnuftigt, mycket frukt och grönsaker, och fiberrik mat, än att äta onyttig kaloririk mat och ge extra doser insulin stup i ett.
Jag minns tiden då man inte fick dricka juice som diabetiker.
Jag tror inte att man får åderförkalkning eller skador på njurar av att äta vitaminrik hälsosam mat.
Det är värre med alla mackor som man "måste" äta som diabetiker, för att balansera insulindoserna. Minska på insulin och ät mindre i stället.
För närmare tjugo år sedan hade jag en arbetskamrat, en dam närmare sextio, som hade svår diabetes, kontroller och insulin flera gånger dagligen. Hon hade lite övervikt, hennes ansikte var fårad av alla problem hon haft i livet som flykting.
En dag föreslog jag henne; "Skall vi inte ta en bantningskur. Vi dricker råsafter, och kanske tar någon frukt, men inget annat!"
Hon tyckte idén var bra. Jag minns inte hur länge vi höll på. Det minns jag att jag gick ner 5 kg, medan hon var duktigare, och gick ner 8 kg.
Det som jag märkte på henne var att rynkorna försvann, hon såg pigg och energisk ut, och hon föryngrades minst tio år. Hon berättade att hon hade kunnat minska sina insulindoser markant.
Hon blev så pigg att hon började jobba övertid, hon tog alla extra tider hon kunde få.