På åttiotalet användes Tegretol (epilepsimedicin) mot oro på några dementa.
Den hade bra effekt, ibland för bra. Hade man bara lärt personalen att låta bli ge medicinen några dagar när patienten blev för stel och trött, så hade den säkert fungerat.
Tegretol finns i blodet dagar, t.o.m. veckor, så någon dag utan medicinen skulle inte gjort så mycket, oron skulle inte hunnit komma tillbaka.
Sömnmedicin med mera
En av boende på sjukhemmet fick ett epileptiskt anfall och kördes till specialister på lasarettet.
Då hon kom tillbaka hade hon fått epilepsimedicin insatt. Man såg varje dag att hon blev slöare och slöare. Till slut kunde hon inte komma upp från sängen eller ens äta. Jag frågade doktorn om epilepsimedicinen kunde ligga bakom, eftersom jag sett liknande flera gånger. Doktorn trodde att experter på lasarettet visste bäst.
Damen var till slut så dålig att personalen vägrade mata henne. Jag fortsatte att ge vatten med tesked, och mediciner gavs inte längre.
Det var lite svårt att komma igång på morgonen med teskedmatning, men hon fick i sig i alla fall lite vätska varje dag. Dessutom blev hon piggare och piggare och snart satt hon i rullstol igen och till och med kunde äta själv. Hon levde ett par år till, utan epilepsimedicin och utan kramper.