Låt oss börja med bensodiazepiner, typ Stesolid, Sobril.
Läkaren ordinerar Stesolid till någon som kanske råkat ut för en förlust av anhörig eller annan sorg.
I början känner personen sig glad och uppåt, medicinen fungerar toppen i ett par veckor.
Därför vill personen fortsätta ett par veckor till.
Efter dessa veckor känner personen att man måste fortsätta, och helst öka dosen lite, för att må toppen.
En ökad dos hjälper ett par veckor, så att man mår bra, men sedan behöver man höja dosen igen. Och igen. Och igen.
Till slut sätter doktorn ut Stesolid. Om man inte ger något i stället, kommer personen att hamna i en svacka några dagar, men efter en vecka börjar man må bättre och bättre.
Över linjen:
Lågt blodtryck
Sömnighet,
trötthet
Lugn och ro
Positiv känsla av
välbefinnande
_______________
Under linjen:
Oro, rastlöshet
Agitation
Högre blodtryck
Ryckningar,
t.o.m. kramper
Åsnan är symbol för antieffekten. Den börjar växa samtidigt med medicineringen.
Därför måste man höja dosen med några veckors intervaller. När man slutar med mediciner sjunker man ner några dagar och mår dåligt, men snart flyr åsnan sin väg.
Första dosen av medicinen har alltid den önskade effekten om man inte har haft samma sorts medicin tidigare. Ju längre tiden går, desto mera måste man höja dosen, för att må bra. Till slut mår man aldrig bra, men känner att utan medicin skulle man må ännu sämre. Därför fortsätter man med sin medicin.
"Jag MÅSTE ha Sobril....."
En gång fick vi en mycket orolig dam på våran avdelning. Där hon var innan, orkade de inte längre med henne. De hade gett höga doser med Sobril flera gånger om dagen som fast dosering, och jag gissar att hon även fått annat vid behov. Flytten till vår avdelning skulle absolut ske redan på fredag, de orkade inte med henne över veckoslutet.
Hon kom och sprang runt på avdelningen. På den tiden hade sjuksköterskan mycket större ansvar, det var hen som kontaktade läkaren vid behov och föreslog medicinändringar. Jag insåg att damen var övermedicinerad och såg till att hon bara fick Sobril då hon var i upplösningstillstånd.
Efter en dag slappnade hon av då hon inte fick Sobril. Jag minns att hon satt stilla i ett par dagar. Sedan började hon fungera normalt, och hon blev en av våra mest lättskötta boende, för hon skötte sig själv. På dagarna var hon glad och det var inget mera springande.
En gång fanns det en man som hade behandlats med Heminevrin vid behov. Han var fysiskt stark, så han sprang efter personalen och upprepade: "Får jag lite Heminevrin, Heminevrin, Heminevrin...."
Till slut tog man bort Heminevrin helt och hållet. Då förvandlades hans springande till att han satt hela dagarna lugnt och lite mumlande för sig själv.
Eftersom Heminevrin verkar snabbt och kortvarigt, får man väldigt snabbt ett sug efter mera. En dos lindrar först, men ökar samtidigt suget efter mera. Om man slutar abrupt, kommer antieffekten att manifesteras med hela sin kraft, man blir nertyngd av den där åsnan på sina axlar, man är full av oro, rastlöshet, man vill klättra på väggarna, i värsta fall får man kramper, men det dröjer bara några dagar så märker åsnan att medicinen inte mera finns, och åsnan går sin väg.
Man mår bra igen.
Problemet med vården är att man inte inser att denna försämring vid utsättning beror på medicinen, inte på sjukdomen.
Därför ökar man oftast medicineringen vilket gör att åsnan fortsätter att trycka ner, och man mår sämre och sämre.
Sätter man in en annan medicin också, har man plötsligt två åsnor som växer.
Heminevrin används även mot kramper. Efter att man använt stora mängder Heminevrin, riskerar man att få kramper vid utsättning. Effekten har fått ge vika för antieffekten.
Visserligen kan man bota dessa kramper genom att ge ännu mera Heminevrin, så man orkar lyfta åsnan över sträcket.
Antieffekten kan man alltid motverka med en doshöjning, som i sin tur leder till ännu större antieffekt efter en tid.
Lågt blodtryck och slöhet i början av behandlingen leder till ökad muskelspänning, oro, och därmed även högre tryck vid långtidsbehandling.